Idag har jag jobbat mina fem timmar som jag gör två dagar i veckan. Mycket att göra nu när jag även måste förbereda det som ska göras när jag ska vara borta fyra veckor.
När det ringde en av gångerna och jag svarade så var det en tjej som presenterade sig och frågade efter min chef. Först var det tyst ett tag när jag sa mitt namn en hon ville bara prata med min chef. Jag sa att han var upptagen med en patient men att jag kunde be honom ringa och frågade efter hennes namn och var hon ringde från. Det visade sig att det var från löneservice, vilket jag redan visste.
Hon var så feg så hon ville inte ta det med mig fast det var mina problem det gällde. Vet ni varför? Jo för dom vet att dom gjort ett stort fel här och jag vågar säga ifrån.
Så min chef fick sedan ta det med mig, det enda jag fick reda på avar att dom skulle ge besked senast fredagar det blir med min skuld.
Det dom inte vet är att jag tagit kontakten en jurist som ska hjälpa mig.

Vaknade redan 3.30 idag, försökte verkligen somna om men har alldeles för mycket som snurrar runt just nu. Reser om en vecka, ska vara borta i 4 veckor, iväg från mina barn och barnbarn. Ja jag vet, dom är vuxna men dom är mitt allt. Jag står dom så nära och det är dem jag ringer eller hälsar på när jag känner för det. När man lever som singel, vilket jag trivs bra med, och är sjukskriven så får man inte den sociala biten man brukar få på sitt arbete och då är dom ännu viktigare för mig.
Tänker mycket på det som händer med min arbetsgivare också.

Är så trött på att den lilla människan alltid ska stå sig slätt mot stora företag. Om jag ska ta det från början.
Som ni vet så har jag varit långtidssjukskriven nu sedan 11 april.
För att göra det kort? det visade sig att min arbetsgivare hade betalt ut för mycket lön till mig på min april lön, där stod en massa avdrag, sjuklön mm så jag reagerade inte på detta, sedan har jag fått sjuklön varje månad och inte tänkt på det mer.
I augusti får jag hem ett brev där det står att jag har en löneskuld på tjugo tusen kronor, jag bara ramlar ihop.
Jag tar kontakt med lönekontoret och får prata med chefen, då får jag reda på att allt är mitt fel!!! Jag har lämnat in läkarintyg för sent enligt dem, dom börjar nämligen lönerapporterna redan den 4-5 varje månad. Vi skickar in egen lönerapport varje månad och det har jag gjort och det står att jag ära sjuk hela månaden, men den tittar dom tydligen inte på.
Denna skuld uppstod till mesta del redan i april, sedan fortsätter dom betala sjuklön, som jag trodde att jag skulle få, så att skulden växer och dom hör av sig först i augusti!!!
Idag när jag kontaktar dem för att höra hur det går, för dom har lovat att räkna ut mina semesterersättningar och löner för att se om det täcker upp för skulden, då får jag till svar, vi har inte påbörjat lönerapporteringen än, det är bara den 9:e. VA ni gjorde ju det redan den 4-5 och sa att det var därför mina läkarintyg var sena, fast dom alltid kommit in senast den 2-3. Inget svar från dem, allt chefen där uppe sa till är en stor fet lögn för att skydda sig sig själv för deras misstag, men dom bråkar med fel person för nu är det krig..
Detta gäller alltså inte min närmsta chef, tandläkaren jag jobbar hos för han är världens bästa, nej detta gäller Praktikertjänst som har hand om oss.

Idag har det varit en arbetsdag för mig, i fem timmar har jag varit på mitt älskade jobb. Alltid mycket att göra eftersom jag bara är där två dagar i veckan. Pratade även med min chef, lönesamtal plus att vi diskuterade min ekonomiska situation. Han kan i te förstå att FK räknar som dom gör, jag förklarade att jag har frågat och frågat och det är bara så det är. Han vill prata med min handläggare personligen. Så det ska bli kul att se vad han får för svar.

Som jag skrivstopp tidigare så är min ekonomi verkligen i botten, jag har 3500kr under existensminimum just nu och bara hatar att ha det så här. När räkningarna var betalade hade jag 1000kr över och jag ska resa den 17 på min rehab. Kändes så meningslöst, man vill ju gärna kunna köpa något litet på planet, kanske mat om inget annat.
Idag fick jag äntligen svar från Alecta där min arbetsgivare betalar in b.la pension, men man har även rätt att ansöka omextra sjukpenning när man är långtidssjukskriven.
Får utbetalt pengar från dem om en vecka, hallelulja, om det så bara rör sig om tusen kronor extra så gör det min dag så mycket lättare.
?????

Idag vaknade jag kl2.30 och kunde inte somna om. Jag vaknar av värk och sedan börjar tankarna snurra i huvudet och då är det kört. Tänker på vad jag ska göra för att klara mig ekonomiskt efter FK:s hemska och dåliga regler. Ska jag behöva säga att jag inte kan jobba dom 10 timmar i veckan eftersom jag förlorar så otroligt mycket pengar på det? Jag älskar ju mitt jobb och dom timmarna är så otroligt viktiga för mitt sociala liv, men jag kan inte leva på luft. Vi får väl se vad dom säger idag när jag ringer min handläggare.

Jag trodde verkligen inte att samhället var uppbyggt på att man ska förlora pengar på att jobba, men i mitt fall är det verkligen så. Jag har jobbat heltid sedan den 1 oktober istället för 75% arbete och 25% sjukersättning, jag ville prova om jag klarade mig utan att vara sjukskriven. Sedan blev ju min fot så pass dålig att jag blev helstidssjukskriven den 11 april. Jag får då bara ersättning utifrån 75% tjänst och lön? Jag fick beviljat att jobba 25% om jag fick hjälp med resor tor till jobb och att jag kunde få arbete som inte belastar min fot. Min chef erbjöd mig då 25% i receptionen, jag blev glad. Döm om min förvåning när jag får reda på att när jag jobbar dessa 10 timmar i veckan så får jag bara 50% ersättning från FK och 25% från arbetsgivaren, och dom andra 25% undrar ni då? Jo dom bara försvinner, jag får inte dom och ingen annan heller. Jag förlorade över 5000kr i månaden på min sjukskrivning och nu förlorar jag ännu mer när jag vill jobba dom timmar jag kan. Jag är så trött på allt vad FK och deras regler står för så jag skulle kunna kräka, jag måste ringa imorgon och säga att jag inte kan jobba så längre för jag klarar mig inte ekonomiskt.
Ska det verkligen vara så här?

Idag så höll jag på att förlora min rehab resa. Jag hade ett missat samtal på min mobil och ett meddelande när jag kollade min telefon på jobb. Det var från ortopeden och dom hade fått ett återbud redan nu på onsdag och dom ville att jag skulle ringa och tala om om jag ville ha den tiden. Efter många om och men så tänkte jag, jag måste ju ta den eftersom jag har så ont och jag får ansöka om en ny resa till nästa höst.
Jag ringde upp och var beredd på att snabbt behöva planera min operation, då visade det sig att dom ringer en massa på en lista och någon annan hade svarat och tackat ja. Jag visste faktiskt inte om jag skulle skratta eller gråta.