Denna helgen har jag tillbringat hos min äldsta dotter och hennes familj. Alltid lika mysigt att få rå om henne och barnbarnen.
Men nu är det söndag och dags att åka hem igen.
Tänkte att jag skulle börja tvätta lite kläder inför resan den 17, börja packa ner efter hand. Lite svårt att packa för 4 veckors vistelse, även om man får lov att ta med sig 50 kg så tänker jag inte dra med så mycket. Det finns tvätt möjligheter där så det är ju lite onödigt att dra på så mycket.
Jag skriver upp på ett block efter hand som jag kommer på vad jag vill ha med mig. Hoppas jag inte missar så mycket?.
Finns ju affärer och allt på stället så då får man handla där.

Jag ansökte om en rehabiliterings resa förra året och fick besked att jag ska få resa fyra veckor till Igalo i Montenegro för att få hjälp med att lära mig leva och träna med mina sjukdomar.

Jag åker den 17/9 och är där till den 15/10 och det ska bli så skönt.

Jag vet att jag kommer att ha hemlängtan och längta sjukt mycket efter mina barn och barnbarn men jag vet också att detta är något jag verkligen behöver.

Jag har varit på olika gym och pratat med tränare men ingen vågar ta tag och hjälpa mig med träning eftersom dom inte kan något om sjukdomarna, så detta är väldigt behövligt, det jag får lära mig kan jag sedan fortsätta med hemma.

Jag kommer att blogga om mina dagar nere i Igalo och kan kanske inspirera någon annan att söka hjälp.

När jag blev sjukskriven så skickar läkaren intyget direkt till försäkringskassan och då trodde jag att allt gick automatiskt, men när jag inte hört något på tre veckor så ringer jag dit.

Då visar det sig att man även måste sjukanmäla sig själv också.

Så då gjorde jag det och fick reda på att det kan ta upp till 30 dagar innan man får sina pengar.

Ja vad ska man göra? Finns inget att göra, bara att vänta.

Utbetalningarna har sedan rullat på, efter sjukskrivning i fyra månader så fick jag en jättebra " stövel " av min ortopedtekniker som verkligen hjälper mig att gå, jag kan inte gå som vanligt hur långt som helst men en stund kan jag och det känns så skönt.

Pratade med min handläggare på FK och hon talade om att om jag ville prova på att jobba lite så kunde jag få göra det och då få sjukresor till och från jobb, yippiiiiii tänkte jag och pratade min chef.

Jo jag kunde få jobba 25% i receptionen så att jag slapp anstränga min fot och jag blev super glad.

När allt är klart och jag ska börja kommer vi överens om att jag ska jobba tio timmar i veckan, 5 timmar måndag och torsdag.

Då kommer första hindret, det min handläggare kallade sjukresor visade sig vara taxiresor till och från jobb, ok tänkte jag vad bra, jag ringer till taxi och vill beställa detta men då vill dom ha referenser och fakturaadress till FK, vilket jag inte fått. Ringer min handläggare igen och talar om detta, då säger hon ; nej du får betala resorna själv och sedan ta kvitto och skicka in en gång i månaden?!?!

När jag säger, men det kostar 1000kr enkel resa till mitt jobb med taxi, alltså 4000kr i veckan, alltså 16000 i månaden som jag ska ligga ute med, SKÄMTAR NI.???? Jag förlorar redan 5000kr i månaden på min sjukskrivning och jag ska ligga ute med 16000kr varje månad? Var fan ska jag få dom pengarna ifrån? Om jag hade haft 16000kr över varje månad så hade jag inte behövt jobba.

Jag har ändå börjat jobba två dagar i veckan men får hjälp att ta mig dit och hem, jag vill ju ha det sociala som jag saknar när jag är hemma. 

För första gången sedan jag fick problem så hände det jag inte ville den 11 april, min fot bar mig knappt längre, det blev läkarbesök till min reumatolog och jag blev sjukskriven, har varit sjukskriven sedan dess och är det först och främst november ut, kommer att vara sjukskriven tills operationen blir gjord och konvalesenstiden efter.

Jag som är så social blev lite nere av detta men som tur är har jag mina underbara barn och barnbarn och dom har verkligen betytt allt för mig denna period, jag åker hem och är hos dem ibland, dom hör av sig dagligen och undrar om jag behöver något eller om jag vill följa med på något, detta är ett enormt stöd just nu.

I nästa inlägg ska jag berätta hur försäkringskassan hanterar mitt ärende .

Jag började få problem med min högra fot för ca 5 år sedan. Det gjorde ont när jag gick, den svullnade upp till dubbel storlek över hälsenan och högra ankeln.

Jag har alltid varit en person som älskar att hålla igång, har alltid varit ute och dansat, alltid hållit igång med mina barnbarn.

Jag började söka hjälp för min fot hos min reumatolog och han skickade remiss till röntgen och gav mig mina första kortisoninjektioner i foten.

För att inte tjata om alla saker som gjorts så kortar jag ner det med att sammanfatta allt som gjorts.

Jag sökte själv sjukgymnast som behandlade mig med övningar, ultraljud och akupunktur men inget hjälpte.

Jag har sedan dess varit på 22 röntgen av min fot, varit hos minst 10 specialister inom ortopedi och just fötter.

Jag har fått säkert 30 injektioner med kortison, jag har varit hos ortopedteknikern säkert 10 gånger för att tillsammans med honom försöka få fram något som hjälper mig.

Alla specialister har sagt till mig att det är inget fel på din fot, samtidigt som jag bara fick mer och mer ont, jag började undra om jag bara inbillade mig? Men en fot kan ju inte svullna upp så mycket bara av inbillning eller?

Jag har fått ge upp alla mina intressen, såsom dans, linedance mm för min fot svek mig, men jag kämpade på med att fortsätta jobba iallafall, något måste jag ha kvar för att inte bli dum i huvudet.

För 8 månader sedan blev allt värre, mer och mer ont, jag började då att själv söka mig till andra läkare, till sist fick jag en tid till ett fotteam på ortopeden i Malmö, jag fick göra en ny vanlig röntgen och sedan kom jag till läkaren.

Han visade mig rtg bilderna och t.om jag såg något konstigt och frågade vad det var, han sa bara, detta är ditt största problem.

Det visade sig att under fem års tid, kanske längre, så har ett extra ben växt ut bak vid hälsenan och det har bara blivit större och större, det irriterar hälsenan och gör att jag får en inflammation i hela foten. Detta har alla läkare, sk specialister missat i fem år??!!!.

Jag hade även helt slitit ut stora fotleden så jag går ben mot ben i foten varje steg jag tar.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta av beskedet men det var en enorm lättnad att äntligen få veta att det inte var inbillning.

Nu väntar jag på en operation där benet ska tas bort, men jag fick också reda på att jag inom några år måste steloperera foten och att jag aldrig kommer att bli smärtfri i foten eftersom jag gått så länge med detta.

Jag har två diagnoser, jag har reumatism sedan ca 10 år tillbaka och det är en kamp i sig själv att ha denna sjukdom, men för nästan två år sedan fick jag en ny läkare, en reumatolog och när han undersökte mig första gången så sa han till mig; du har ju även fibromyalgi, jag bara sa, är du säker? Ja jag har jobbat med detta i 25 år så jag är säker på detta.

Jag hade alltså även en långt gående fibromyalgi.

Det som är jobbigt att ha båda dessa sjukdomar är att dom motarbetar varandra kan man säga, det som hjälper det ena triggar det andra, därför är det svårt att få rätt mediciner som hjälper mot värken.

Jag är en person som aldrig skulle lägga mig ner och ge upp, jag jobbar vidare och försöker göra allt jag brukar göra, men jag märker ju att sjukdomarna gör det svårare och svårare för mig.

För ca fem år sedan fick jag problem med min högra fot och detta har blivit en följetång för sig själv.

Jag berättar om just detta i nästa inlägg.